Har flyttat bloggen

Jag har flyttat bloggen till min riktiga hemsida, http://www.martinb.se/.

Snälla, uppdatera feed-flödet till http://www.martinb.se/feed/.

Tack så mycket allesammans :-)

The Darkness

Ett av de första spelen som jag köpte till Playstation 3 var The Darkness. Inte för att jag läst serietidningen och inte heller för att jag gillar förstapersonsskjutare till konsol. Nej, själva anledningen till köpet var att Starbreeze hade utvecklat det och jag vill spela deras spel för annars vet jag inte hur pass bra produkter de gör.

The Darkness släpptes alltså till Playstation 3, men även till Xbox 360. Anledningen till att det inte kom en PC-version sägs vara p.g.a. piratkopiering. Förläggaren antog att det skulle bli en förlustaffär eftersom konsumenter piratkopierar spelet till PC istället för att köpa någon av versionerna. Skillnaderna mellan PS3- och 360-versionerna sägs inte vara stora. Kontrollen sägs vara lite bättre på 360 och lika så grafiken, men man får fler konstiga TV-klipp och liknande på PS3. Överlag hugget som stucket med andra ord.

Det här spelet släpptes tidigt i den nuvarande konsolcykeln. Det var på marknaden redan våren 2007 och Playstation 3 hade släpps till julen innan. Att det här är alltså lite av ett experiment till den nya generationen och det tycker jag även märks. Det känns som den föregående generationen i många avseenden men grafiken är snyggare, ljudet vassare och många fler detaljer. Det här spelet är gjort för att man ska upptäcka alla detaljer. Det finns graffiti som inte känns som om det återanvänds på flera ställen, det är alla karaktärer i spelet och hur de interagerar med dig och egentligen allt smått och gott du kan tänka dig.

De där grabbarna lever på hjärtan! Mums!

The Darkness handlar om Jackie Estacado, en föräldralös snubbe som växt upp med New York-maffian. Han fyller 21 (fast han ser ut som 30) och på sin födelsedag trollas The Darkness-kraften ut och har får två hjärtätande demonhuvuden vid sidan om sig. Måste vara en ganska vrickad upplevelse för snubben. Den är kraften gillar dock inte ljus, vilket säger sig självt av namnet, så du har ett spel där du under hela spelets gång måste prickskjuta lampor som en toker med handkontroll (vad jag avskyr sådant!).

Som om livet inte är jobbigt nog med att ha en överdimensionerad parasit i kroppen så vill maffialedaren Uncle Paulie ta livet av dig och din tjej. Därför ska du nu alltså krossa hans imperium och ta livet av honom. Du kommer också försöka ta kontrollen över parasiten och hur det går får du se för dig själv.

Som vilken tunnelbanestation som helst!

Spelet har en välskriven historia och detta i kombination med att bra röstskådespeleri ger en trevlig stämning och det är egentligen den stora behållningen med spelet. Spelet utspelar sig till största delen i New York, men istället för att få en hel stad som GTA har du en ganska snitslad bana och du kommer med tiden hitta runt utan några större problem.

Det som är dåligt med spelet är att mitt i allt New York-vandrande kommer du hamna inuti The Darkness och då utspelar det sig i en flippad andra världskriget-värld. Den världen är bara konstig och riktigt tråkig att spela igenom. Kämpa dock på, om du nu ändå spelar spelet, för New York-världen är så mycket roligare.

Flippad andra världskriget-miljö

Spelet är väldigt lätt om du orkar skjuta alla lampor, vilket du dock kommer tycka är ruskigt tråkigt. Därefter kommer du utnyttja The Darkness som är alldeles för kraftfulla för att spelet ska ha utmaning. Sedan är spelet väldigt linjärt, precis som Riddick-spelen, men i en öppen värld bör spelet inte vara linjärt. Jaja, det är en snygg värld ändå.

Vanlig dag på ett nedlagt turkiskt bad i New York...

På det stora hela är spelet okej, men jag hade roligare timmar med Riddick. Riddick har fått en uppföljare nu under 2009 med undertiteln Dark Athena (och där ingår det ordinarie spelet, Escape from Butcher bay), och de fem timmar jag spelat av det är än så länge roligare än The Darkness. Spelet rekommenderas om du har lite för mycket tid över, men det är inget du behöver titta närmre på om du missat det.

Sammanfattning
Tre plus:	New York Röstskådespeleriet Lite udda upplägg mot andra shooters
Tre minus:	Lampor i överflöd som ska skjutas ut Lite för lätt och lite för långt Nazistvärld som hade kunnat strykas
Köpvärd:	Nej, finns bättre spel
Riktpris:	100 SEK
Kommentar:	Värt sin hundring, men inte mer i dagsläget. Spana hellre in The Chronicles of Riddick: Dark Athena eller någon annan shooter.

Iron Monkey (Siu nin Wong Fei Hung ji: Tit Ma Lau)

Det finns en massa wuxia-filmer från Hongkong och de flesta är riktigt dåliga, men så finns det även vissa speciella filmer. En av dessa är definitivt Iron Monkey. Det är en film från början av nittiotalet med ett tema som påminner om en viss brittisk hjälte som gömde i en skog och tog från de rika och gav till de fattiga. Ni kanske kan gissa vem?

Iron Monkey handlar om en doktor som har en alternativ identitet som ”Iron Monkey”. Som Iron Monkey tar han från de rika och ger till de fattiga och på frågan om det här känns som en kinesisk Robin Hood är svaret ”Självklart!”. Det här är nämligen en kinesisk Robin Hood-rulle, men istället för att gömma sig i skogen är han maskerad och kan därför ha en sjukmottagning utan några som helst problem. Varför tänkte inte Robin på det?

Iron Monkey blir med tiden ett stort problem för provinsherren och han vill därför fånga in Iron Monkey. Genom en rad incidenter ska Wong Kei-Ying (som spelas av Donnie Yen) fånga in honom. Wong Kei-Ying är en kinesisk historisk person som var kung fu-mästare. Han ingick i en grupp som kallas för ”de tio tigrarna från Canton” och de sägs ha varit helt fantastiskt duktiga slagsmålskämpar. Wong Kei-Ying får ett barn med en kvinna som enligt legenden dog i barnafödseln av ”Tigern efter de tio tigrarna från Canton”, nämligen Wong Fei-Hung.

Ett av alla slagsmål ... Riktigt snyggt!

Wong Fei-Hung porträtteras hur ofta som helst i Kina och det finns ett oändligt antal filmer om honom. Inget av det som berättas i de filmerna brukar vara sant och lika så är det i det här fallet, men det bryr man sig inte om som tittare. Tyvärr är manuset alltså sunkigt, om man ska vara helt ärlig. Det gör dock inget för en wuxia-film ser man bara p.g.a. häftiga scener när de slåss på ett övernaturligt sätt.

Filmen tog flertal månader att spela in, vilket varken är eller var standard i Hongkong, men regissören Yuen Woo-ping brukar alltid kunna få till en budget som låter honom få hålla på längre. Han behöver även den extra tiden, eftersom han kräver så enormt mycket av skådespelarna under actionscenerna. Yuen Woo-ping har en fantastisk karriär och det går att nämna massor av filmer som han varit med och gjort. Han har dock specialiserat sig på främst actionsekvenser och ligger bakom slagsmål i filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon och The Matrix. Det som gör honom så populär är dels att han lyckats kapitalisera på kvalité samt att han han älskar att filma är detaljer som att någon sparkar en pall och så snurrar pallen flera varv och landar elegant.

Det finns ett barn i filmen som spelar Wong Fei-Hung. Det brukar aldrig vara något positivt, men den här filmen spelas barnet av Tsang Sze-Man som är enormt duktig och Yuen Woo-ping har regisserat henne grymt bra. Det blir aldrig så det känns överdrivet när en tolvårig, spinkig kinesiska klipper till en fullvuxen människa. Att hon dessutom spelar en lillkille märker man inte heller av. Hon ser faktiskt manlig ut.

Välspelad skurk!

Något som självklart är häftigt och gör den här filmen sevärd är alla slagsmålssekvenser. Den är faktiskt packad med en hel uppsjö av dem och det är mycket flygande, olika kung fu-stilar (ormen och tranan osv) så variationen är god. Det är aldrig samma typer av rörelser (utom vissa coola och utmärkande) och det levereras i ett högt tempo. Något jag lade märke till efter tredje gången jag såg filmen (är uppe i fem, sex gånger nu) var hur man hela tiden trappar upp slagsmålen och ser till att tempot är högt. Först slåss de sämsta, sedan kommer något bättre och därefter någon ännu bättre. Det leder till att man hela tiden undrar vad som kommer härnäst.

När vi ändå är inne på slagsmålen kan vi behandla alla specialeffekter och alla trådar som används. Dessa har aldrig retuscherats bort för man lyckas hålla belysningen på ett sådant sätt att de inte syns. Man förstår ibland att det sitter en lina, men den syns inte. Nu har de en enorm erfarenhet av det här i Hongkong, men jag imponeras av det varje gång. Nu på senare tid, så som i Crouching Tiger, Hidden Dragon har man dock tagit bort dem digitalt. Kanske därför de nu gör filmer där de kan springa på vatten?

Bild från slutfighten!

Budgeten för filmen var på 20 miljoner USD, vilket var högt för en slagsmålsfilm. Det syns, genom att man har byggt upp en hel liten stad på riktigt som troligtvis hade kunnat fungera som boende och man har en fantastisk slutscen. Just den scenen är något som jag faktiskt inte sett i någon av de andra 100 filmerna från Hongkong jag sett.

Om man summerar det hela, bör jag säga är det en vacker film. Det är häftiga färger, vackra kameravinklar och bra skådespeleri. Sedan blir Robin Hood-liknande manus sällan djupa, men det duger och presenterar slagsmålen väl. Jag rekommenderar er att se Hong Kong Legends-utgåvan av filmen (skippa platinum-utgåvan om den kostar mer) och för guds skull, se den inte dubbad för det är ingen behaglig upplevelse.

Sammanfattning
Tre plus:	Slagsmålssekvenserna Tempot Alla små detaljer som Yuen Woo-ping lägger dit
Tre minus:	Manuset Musiken Vissa effekter så som studsande stenar och konstigt flygande pilar
Köpvärd:	För vissa
Riktpris:	100 SEK på Ebay
Kommentar:	En klassisk Hongkongfilm med bra skådespelare, grymt bra regissör och fantastiska slagsmålsscener.

Aktiefokus

Det har tagit en hel del tid att bygga upp ett bra teoribibliotek, räkna på alla siffror, hitta all information och sedan publicera en djupgående analys på 13 A4 om Starbreeze. Faktum är att tog över ett år att få allt på plats, men det var det värt!

Så nu är Aktiefokus släppt och då blir det sannolikt lite mer fart på min blogg också. Kan nog lova att det kommer ett inlägg i veckan om filmen Iron Monkey!

Här kommer även lite tips på bra finans- & managementlitteratur och så slipper du läsa all skit som också finns i bokhandeln. Läs dem i ordningen under!

• Getting things done av David Allen
• Power of less av Leo Babauta
• Ett rikare liv! : en bok om din tid och dina pengar av Charlie Söderberg & Lennart Göthe
• Så här kan alla svenskar bli miljonärer av Per H Börjesson
• Företagsekonomi – Från begrepp till beslut av Nancy Holmström
• Företags- och räkenskapsanalys av Sigurd Hansson, Per Arvidsson och Hans Lindqvist
• One Up on Wall Street (Oslagbara investeringar på svenska) av Peter Lynch

Mirror’s Edge

Min flickvän tyckte jag skulle få ett spel och köpte mig Mirror’s Edge till PS3. Det är jag jätteglad för i dag (och ja, jag var glad när jag fick det också!) eftersom det här var en riktigt bra spelupplevelse. Det är dessutom utvecklat av svenska dataspelsutvecklaren Dice.

Du tar rollen som ”Faith”, en så kallad ”runner” i en framtida totalitärt styrd stad. Samhället har förvandlats och det är kliniskt rent och all kommunikation övervakas. Alla ”runners” har i uppgift att de levererar brev m.m. som inte ska övervakas. När folket försökte förhindra att samhället skulle bli som detta, förlorade Faith sin familj i en demonstration och sedan dess gick hennes syster och hon var sin väg. Faith blev en ”runner” och hennes syster Kate blev en polis. Plöttsligt en dag så får Faith ett samtal från sin syster. Hon har råkat ut för att någon vill sätta dit henne för ett mord, som hon inte hade begått. Nu är det din uppgift att rädda din syster för hon har hamnat i rejält trubbel.

Historien i spelet presenteras på ett enkelt, direkt och bra sätt. Det är små mellansekvenser som driver fram handlingen, i någon slags animé-liknande tecknad film och under varje bana så presenteras mer och mer av spelets handling. Historien i sig är bra och medryckande, men tyvärr så hade man velat att mellansekvenserna inte var tecknade. Det passar inte in i resten av spelet. Ni kan se själva i trailern under hur det ser ut.

Vad du som spelare gör, är att du ser Faith ur förstapersonsperspektiv (så kallat FPS) och du ser hennes händer, fötter, känner flåset och liknade så känslan av att du är Faith är stor. Ut på detta så ska du springa och hoppa över hustak, vilket känns som vilket plattformsspel som helst och faktiskt till stor del som Prince of Persia (fast det spelet är ur tredjepersonsperspektiv). Ibland, eller relativt ofta, dyker det upp lite dummingar och dessa ska du antingen slå ner eller skjuta ner och den bitden fungerar överlag bra.

Titta inte ner ... eller åtminstånde fall inte ner!

Grafiken i spelet tycker jag är helt fantastiskt vacker. Det är reflektioner och vyer som känns som om de är på riktigt och faktum är att jag tror eftersom den grafiska estetiken är som den är, att det här spelet kommer anses snyggt även vid nästa konsolgeneration.

Något som uppstår då och då i spelet är att du får upp farten på Faith och allt runt om mitten av skärmen blir småsuddigt. Det känns då verkligen som att man fått upp farten i spelet och man bara njuter av känslan. Tyvärr krävs det väldigt mycket av dig som spelare för att kunna uppnå den här känslan, men när man väl får den så älskar man varje sekund av den. Nu har spelet tack och lov en prick mitt i skärmen, för saken är den att flertalet spelare och framförallt de som tittar på brukar drabbas av lite lätt åksjuka. Jag hade som tur är aldrig det här problemet.

Ska kännas som att du hoppsparkar!

Något som också bidrar till att det här spelet ger en så otrolig känsla är alla ljud. Jag har innan tyckt att ljudbilden inte behöver vara på toppnivå för att spel ska bli bra. Jag tror dock att efter det här spelet så har jag ändrat uppfattning om det. Soundtracket, som du hittar på Spotify, är fantastiskt bra och lika så ljudeffekterna och röstskådespeleriet.

Men om vi skulle prata lite om det negativa med spelet. Första vi kan ta upp är hur svårt spelet är. Nu har jag spelat igenom det på normal svårighetsgrad utom på ett ställe där jag fick sänka det till easy. Jag hade dött under samma sekvens ca 50 gånger, så frustrationen var väldigt hög just då. Sedan är det extremt exakta hopp som man måste göra för att dels få flyt och få upp farten men även för att man inte ska dö. Det är inte pixlar spelet är uppbyggt av, men det är pixelexakta hopp som måste utföras.

Det andra negativa i spelet är intelligensen på alla fiender. De hade gärna fått vara färre, men lite smartare. Det gör att spelet ofta har en del kött att ta sig igenom, men eftersom de är så puckade klarar man det utmärkt. Det är lite tråkigt för jag ser hellre mindre kött och mer intelligens i den här typen av upplevelse.

Så här känns det när du spelar, faktiskt!

De här svagheterna gör att man delar upp spelet i två bitar. Bra handling, bra grafik, fantastiskt ljud, men utmanade och tråkiga fiender. Så nu finns det ytterligare en dimension med det här spelet. Eftersom det är själva löparflödet som är det intressanta med spelet så har Dice gjort en del time trial-banor. Det går alltså ut på att spela igenom dem så fort det bara går. Det har man även lagt in i det vanliga spelet för att få trophies till ditt PSN-konto.

Jag kommer definitivt spela uppföljaren när det kommer och jag rekommenderar det här spelet varmt. Du måste dock vara beredd på att det är en ordentlig utmaning. Det är dock kul, tycker jag och suget av att man vill klara svårigheten finns. Tappar man den så tycker man inte det här är kul, men det gjorde inte jag.

Sammanfattning
Tre plus:	Känslan Historien Ljudbilden
Tre minus:	Svårighetsnivån Frustrationsnivån Fienderna
Köpvärd:	Ja
Riktpris:	150 SEK
Kommentar:	Vackert, stämningsfullt och mycket trevligt spel. Längtar redan efter uppföljaren!

Police Story 2 (Ging chaat goo si juk jaap)

Den första Police Story-filmen är en av mina absoluta favoriter, som ni säkert märkte. Det var även Jackie Chans stora actionfilm och då får den självklart uppföljare och det här är film nummer två i serien. Att det är film nummer två är tydligt, för man får samma sak igen.

Filmen börjar med en tillbakablick på vad som hände i ettan, medan Jackie Chan sjunger introduktionssången. Man känner igen sig och man bygger upp förhoppningen om att det ska bli två timmar total action-kärlek. Filmen börjar med att Ka-Kui (som spelas av Jackie) får sig en ordentlig utskällning för det som hände i slutet av film ett. Han hade tydligen misskött sig ordentligt, så han degraderas och får syssla med skituppgifter som trafikpolis. Mitt i allt detta så kommer den onda personen från film ett, Herr Chu och trakasserar Jackie och hans flickvän ”May”, som fortfarande spelas av ”Maggie Cheung”.

Humorn är kvar!

Situationen blir tillslut ohållbar för Ka-Kui och efter ett stort slagsmål med Herr Chus anhängare så säger han upp sig från polisen eftersom han fått sig en ny utskällning. Han klarar inte av pressen med att hålla tillbaka sin spontanitet och leva ut det som flyger i honom när provokationerna haglar. Det här beteendet gör att han utsätter sin familj och kollegor för stora risker. Efter någon dag får polisen dock ett utpressningsfall och behöver nu Ka-Kui för att lösa det, vilket han självklart inte kan tacka nej till fast han lovat att flyga iväg till Bali med May.

Den här filmen skiljer sig inte speciellt mycket från film ett fast det var tre år mellan dem. De har samma filmestetik, samma humor, samma form av slagsmål men det som är den stora skillnaden är att de nu måste överträffa allt. Det försöks uppnås genom att den ska kännas mer storslagen och alla slagsmål ska vara snabbare och all akrobatik ska vara häftigare. Förra gången så brände man av en hel kåkstad, så hur ska man kunna överträffa det? Vad skulle ”Michael Bay” gjort för att lösa det? Jo, han hade låtit det smälla, ännu mer. Det som är riktigt kul med 80-tals-Hongkongfilm är att de faktiskt smällde allt på riktigt, för det var billigare och lättare än datoreffekter. I det här fallet smäller de bland annat en stor lagerlokal och det är något platsat i vilken actionfilm som helst!

Booom! Michael Bay skulle varit stolt!

Filmen efter första Police Story var ”Armour of God”. Där tog ett stunt nästan livet av Jackie och därefter blev filmerna aldrig lika farliga igen. Han slutade överträffa sig själv och gör egentligen bara det han kan fast från en ny vinkel. I den här filmen är det farligaste stuntet att han hoppar mellan lastbilar och bussar,  ungefär som TV-spelet Frogger och avslutar det med att kasta sig in i stor glasskylt, vilket resulterade i en mängd skärsår. Det är imponerande, men det hade inte varit den stora behållningen i ettan. Han gör även en massa häftig akrobatik så som att hänga i ett trappsteg och gå några trappor upp.

Ett ytterligare problem är att i första filmen så var slutsekvensen i ett köpcentrum. Det var en häftig miljö att spela in i och något nytt. Nu var slutsekvensen i en lagerlokal och det ger aldrig samma pondus, utan det känns omedvetet som en amerikansk b-rulle. Det fattade Jackie till de senare filmerna i serien.

I mitt tyckte borde tre års mellanrum mellan filmerna kunnat ge upphov till ett bättre manus och på så vis en bättre film. Man skulle fokuserat på det som gjorde den första filmen episk, nämligen det intensiva tempot. Den här filmen hade varit lika bra, för handlingen är egentligen bättre, om de hade fått upp tempot i handlingen genom att klippa ner den. Två timar är för långt för en riktigt bra actionfilm, om man inte kan fylla den med fler slagsmål som varierar och som även blandar upp det som fungerar som temposänkare.

Något man lagt ner tid på är att försöka bygga upp dramat. Man ska verkligen känna Mays oro av att Ka-Kui har sin enorma spontanitet och man har verkligen försökt få in seriositet i filmen. Problemet för dem är dock det att Maggie Cheung är den enda av skådespelarna som kan göra den typen av film. Hade skådespeleriet varit bättre, mer intensivt och framstående hade filmen kanske inte tappat i tempo på samma sätt som den gör. Jag tycker det är så synd för den första filmen är underbar. Den här är bara bra, men potentialen för en fantastisk film syns.

Om vi då går över till anekdoter i filmen så är den här, precis som alla Jackie-filmer, sponsrad av Mitsubishi. Du kommer få se Mitsubishi-märken överallt (vilket det även var i ettan, men inte riktigt lika tydligt). Ibland gör det så ont med de här produktplaceringarna att man skulle vilja att de censureras bort.

Sedan för er som tittar på Jackie Chans filmer p.g.a. slagsmålen så är det kända slagsmålet från den här filmen när Jackie slåss på en lekplats i mörker. Det går ut på att Herr Chus män ska ge honom en omgång med var sitt baseballträ och det slagsmålet är riktigt häftigt och imponerande, men tyvärr har de snabbat upp den lite för mycket för min smak. Det känns som att den är insatt i filmen på ungefär samma sätt som scenen i första filmen där Jackie råkar köra på en barnvagn. Det är en riktigt häftig scen ändå och troligtvis bland de mest välregisserade slagsmålssekvenser jag sett.

Här utspelas en slagsmålsscen! :-)

I slutfighten slåss Jackie med ”Benny Lai” som är känd för sina fantastiska sparkar. Han är med i Jackie Chan Stunt team och har varit så i många, många år och det som gör honom speciell bland alla dessa fantastiska stuntmän, i mina ögon och många med mig, är hans perfekta sparkar. Av de slagsmål jag sett är det han och ”Brad Allen” (i stuntmansgruppen) som har riktigt bra sparkar och Jackie har givit dem båda chansen att visa upp det. Brad kan ni se i kärlekskomedin Gorgeous, som egentligen bara är värd att se p.g.a. två långa slagsmålssekevenser mellan Brad och Jackie. Resten gör ni bra i om ni spolar förbi!

Två bilder ur en riktigt bra slutsekvens!

Det är inte bara stuntgänget som gör alla häftiga scener. Även Maggie Cheung får sin dos av det hela. Hon skadade sig riktigt illa på ett av stunten som gick fel och man får se det i alla bloopers på slutet. Det är inget svårt stunt, det gör bara väldigt ont om det misslyckas. Hon råkar även ut för att en spark går lite fel, men överlag kom hon typ helskinnad genom filmen.

Akta huvudet!

När det gäller DVD-utgåvor på den här filmen sägs Hong Kong Legends version vara den bästa som du kan hitta. Den har en bra bild och godkänt ljud. Extramaterialet är godkänt, där bland annat min favorit Benny Lai får berätta om sin karriär och hur man blir bra på att sparkas. Hittas nog lättast i dagsläget på Ebay.

Om man skulle summera ihop det hela så är den här filmen snarare gjord för Jackies fans. Det känns som en hyllning till första filmen, men det betyder inte att den är jättebra. Så den här filmen bara om du ska se hela serien. Annars finns det bättre filmer med Jackie att se innan den här.

Sammanfattning
Tre plus:	Bra manus Bra stunt Explosioner ftw!
Tre minus:	Temponivån Skådespeleriet Längden
Köpvärd:	För vissa
Riktpris:	75 SEK
Kommentar:	Hyllning till de som älskade första filmen, men den här är inte lika bra.

Some (Sseom)

Den här härliga Sydkoreanthrillern är svårt att hitta för er, men väl värd mödan. Det här är ytterligare en av mina favoritfilmer. Inte för att den är jättebra, utan för huvudskådespelaren levererar och dominerar totalt! Han är skitball!

Den handlar om en kvinna som ligger svårt skadad och så spolar filmen tillbaka och man börjar med att se samma kvinna packa upp massor av möbler. Hon heter ”Seo Yu-jin” och spelas av ”Ji-hyo Song”. Hennes möbler inkluderar bland annat en mjuk staty av en astronaut i full storlek. Den är jättehäftig och man känner att den här börjar bra. Plötsligt säger det plingeliplong från dörrklockan och en snubbe ber henne ta hand om en mp3-spelare åt en snubbe som hon hyr lägenheten av. Hon har precis flyttat in för att jobba som trafikövervakare i radio.

Ko Soos hår liknar en bäver!

Snubben som plingeliplongade råkar sedan ut i en olycka när han jagas av huvudpersonen. Han är sjukt cool, men en riktigt härlig Koreanpopfrisyr (det ser ut som en bäver på huvudet, se bild ovan). Det gick inte så bra alls i olyckan, men han lyckas få en mobiltelefon från en av de skadade i bilen och börjar där försöka nysta upp ett ungdomsknarknätverk. Han heter ”Kang Seong-ju” i filmen och spelas av ”Ko Soo” (tack och lov inte Ko-Zoo). Han har egentligen bara gjort koreanska tv-serier innan den här filmen, men han är grym ändå.

Efter lite letande så upptäcker Seo (kvinnan i början av filmen) att hon har sett de här händelserna som inträffar henne innan i sitt liv. Ungefär som en konstig dröm. Det här kommer hon på då hon möter den ascoole hjälte, som hon inte tycker ser ut som en hjälte. Det jättekonstigt, han är ascool så klart han ser ut som en hjälte!

Efter ett tag får Kang självklart en utskällning av sin chef som tycker han är för vårdslös och han svarar att han riskerar livet varje dag. Det påminner om konflikten i ”Police Story”, fast den här är lite mer hårdkokt, jordnära än Police Story och den har nästan inga slag eller stuntmän. Egentligen är de inte alls lika så jämförelserna slutar där.

Konstigt nog har den här filmen bara runt 6 av 10 på IMDB och det är inte riktigt rättvist. Det borde varit runt 7. Ko Soo är en riktigt bra skådespelare och passar in i sin hårdkokta roll perfekt. Tempot är dessutom förhållandevis högt, jämnt och enda problemet är att den kan vara lite svår att följa för det är lite många koreanska namn. Sedan kan man väl kritisera att datoranimationerna är sisådär, men de duger. Se bara på bilen under.

Den röda bilen är datoranimerad!

Filmen har dessutom ett bildspråk som försöker härma ”Heat” (som i mitt tycke en av de bättre actionthrillers som finns) och det är inget fel med det, men man försöker kombinera det med lite pianoklinkande melodislingor ibland och klassikern ”Chemical Brothers – Brothers Gonna Work It Out”. När det inte är den så är det lite sunkig rock som i Need for Speed Underground-spelen ungefär…

Som ni hör är allt sisådär egentligen. Det som dock gör filmen riktigt bra är Ko Soo. Han får filmen att växa och det är ett under att han inte fått göra en massa filmer efter den här. Han är för visso riktigt fåfäng. Det syns i filmen, se bara…

En riktig hunk!

Tyvärr är allt extramaterial på DVD-filmen på koreanska så det är svårt för mig att hitta lite kul anekdoter till den här filmen. Det jag läst mig till är att Ko Soo gjorde sina egna stunts, vilket ärligt talat inte är en bedrift. Song Ji-hyo som är den kvinliga huvudskådespelerskan har efter den här filmen bland annat gjort en uppföljare på ”Sex is Zero”, som är en naken, koreansk ”American pie”. Vill inte ens veta hur tvåan är, men den kan inte vara bra.

Jag tycker att innan du köper filmen, för det är enda lagliga sättet att se filmen så kan du se trailern och tänka efter om du gillar en film som egentligen bara är bra för huvudskådespelaren är grym. Därefter får du förhoppningsvis får du tag i filmen också. Det är faktiskt inte lätt utan jag har bara hittat den för 399kr hos Disclord. Det är den inte värd. Jag köpte den för 100kr på Tradera och det är den däremot definitivt värd. Jag rekommenderar er att hitta den på Ebay, där den finns för några dollar.

Some härmar Heat

Skaffa den och ni har två timmar helt stabil thriller, med en huvudperson som har en bäver på huvudet. Om ni kan avstå från bävern så rekommenderas däremot ”Heat” eller kanske Michael Manns andra film ”Collateral” istället för den här. Det här är dock fortfarande en av mina favoritfilmer, konstigt nog. Någon som har en bra teori för det?

Sammanfattning
Köpvärd:	För vissa
Riktpris:	100 SEK på Ebay
Kommentar:	Okej film, med en riktigt bra huvudskådespelare, fast han har en bäver på huvudet.

(Bävern här hämtad från Flickr och ingen har kommit till skada)